Livet på Mösen 2.0

Yesbox. En liiiiiten förhandsvisning... HÄÄÄÄR!

Uppdatering:
Idag rör internet på sig med stormsteg. Nästan så att jag blir lite drabbad av hybris. Av diverse olika anledningar så har jag valt att gå ifrån Blogger. Framför allt på grund av att jag gillar allt det tekniska "under huven". Så därför blir det nu en ny blogg.

Den här bloggen kommer dock att ligga kvar som en nostalgitripp. Men om du vill läsa om mitt liv i fortsättningen... så ska du styra in på:

livetpåmösen.se


Vi ses där!

.se

Shulululu!

Jag är bra jäklarns sugen på en lite häftigare adress till bloggen. En .se-adress... FLÄÄÄÄÄÄSHIGT!

Men först och främst så ska jag försöka mig på att hitta ett WordPress-tema som inte ser ut som skit. Dessutom ska jag försöka mota den här jävla förkylningen i grind. Jag var ju sjuk för någon vecka sen... och nu blir jag kass igen. Vad i helvete håller min kropp på med?!


SUCK.

Händelserapport.

Jag har jobbat på Hemmet idag. Precis som alltid.

En av tanterna använde uttrycket "slödrick" vid middagen. Jag blev alldeles förpaffad över att någon annan än mamma, pappa eller jag hade det ordet i sin vokabulär.

För er som inte vet så är slödricka detsamma som blannevann (eller groggvirke på vanlig svenska).

Vad finns det mer för ord och uttryck som inte används så ofta nu för tiden? Nej, frågan är inte retorisk. Du får gärna kommentera.

***

På jobbet sjunger mina arbetsbyxor på absolut sista refrängen. Att få ut ett par nya känns som ett projekt som är dödsdömt på planeringsstadiet.

***

... avslutningsvis måste ju det här vara ett väldigt tidigt aprilskämt, samt det här vara årets roligaste polis.

Avd: Redan...

Har du en Mac? Vill du visa nån polare hur du gör en viss grej? Kolla här liksom.

Visste inte att Mac har inbyggt stöd för sånt där. Coolt liksom. Måste prova det när jag kommer hem från mötet ikväll.

Idag har jag lärt mig något nytt. YEAY!

Officiella spellistan!

Det var ett tag sen jag tipsade om min spellista. Speciellt den spellistan som innehåller allt möjligt, från klubbsväng via nostalgi till klassiskt... LÄNK!

Sedan har vi ju nattklubbslistan med en massa uptempolåtar. Förstaspåret finns det en bakgrundshistoria till; ni vet Polisskolan (Police Academy på engelska... no shit?) och den där scenen där två studenter hamnar på en läderklubb? Den låten som spelas där. Hur som helst... LÄNKEN!

Eleven.

I fyra veckor har hon varit mitt ibland oss på Hemmet. En tjej på blott 17 år. Hon har under dessa fyra veckor gjort allt det där som vi andra gör på Hemmet.

Nu har hon stämplat ut. Förhoppningsvis så återkommer hon lagom till sommaren. Kollegorna och jag är överens; det här kan mycket väl ha varit den bästa eleven på ett bra tag.
En elev som inte tror sig kunna allt, veta allt och ja... Ni fattar vart jag är på väg. Istället så har den här eleven visat ett stort intresse och ett ännu större hjärta. Jag menar... När hon lyckas ta hand om de "klurigaste" vårdtagarna utan större omsvep vet man att det där är en elev som kommer utvecklas till en jättebra kollega.

När jag dessutom fick läst hennes tackbrev som var uppsatt på avdelningsexpeditionen så blev jag till och med lite rörd. Eller inte så lite heller. Jag är ju känslokillen nummer ett typ, så jag rensade hela tavlan på skiten som satt där och på så vis fick tackbrevet första parkett.

Men som hon skrev "Det här är inte 'hejdå', utan 'vi ses'". Det kommer vi att göra till sommaren.

Ahh... vad fasiken.

Vi tar lite techno också. För det är ju inte rave. Det fick vi ju lära oss i en reklamsnutt på 90-talet.

Ungarna skrattar ju åt dig...

Dagens låt!

Det är själva fan vad jag har haft lite läsare den senaste tiden. Jag vet inte varför, men jag antar att det beror på att jag varit sjukt tråkig det senaste. Men nu ska det bli ändring på det.

Dagens låt hörde jag alldeles nyss på Sveriges Radio P3:

This Mortal Coil - Song To The Siren (1984):


Men... som vanligt när jag är i "Dagens låt"-tagen så börjar jag ju researcha lite. Tydligen så är den låten bara en cover på en gammal fin låt.
Nämligen en finstämd bit från 1970, inspelad av Tim Buckley.


(Jag hittade inget live-klipp...)

Men det var inte från dessa två låtar som jag kände igen texten. Som vanligt så kan ju inte Scooter hålla sig ifrån att förstöra gamla fina låtar, utan de har samplat sången i låten "Sunrise" från år 2001.

Sådärja! Dagens låt är avklarad.
Nu blir det till att kolla på nån serie och sen blir det karatesova.

Jippiedoodaa!

Livet på Sjukhuset.

Först och främst; det är inte jag som ligger inlagd. Jag mår bra, väldigt bra.

Däremot så har en nära och mycket god vän mått lite risigt och således ligger denne vän inlagd på Sjukhuset i Varberg. Ren och skär hyfs/whatever hindrar mig dock att yppa vem det samt vad det handlar om.

Grejer som hänt hittills; 

• Patientansvarig sjuksköterska kände igen mig (för typ sju-åtta år sedan var hon min handledare)
• Efter fem minuter som besökare på avdelningen fick jag leka undersyrra genom att skjutsa en patient till sitt rum. Han satt i rullstol och hade enligt egen utsago "fått en hjärtinfarkt, får inte anstränga mig". Jag högg i och skjutsade gubben till sin sal och säng. Ibland undrar jag om det står "undersköterska" i pannan på mig. Sånt där händer alltid. Alternativet är att jag ser sanslöst förtroendeingivande samt trygg ut.
• Jag och sjuklingen har käkat nyttig hälsokost från Gyllene M:et.
• Jag har druckit en kopp kaffe i en totalt oinspirerande pappmugg. Dessutom hade jag ju inte en femma att lägga i spargrisen, så jag öste ju ner en tjuga i grisen. Frågan är nu om jag har tre koppar tillgodo? 

En sak är dock säker. Imorgon är det jobb igen. 

Med vänliga hälsningar,

Andreas - live från Sjukan 

"Eru' uppstudsig?!"

Idag är jag ledig och gör som jag brukar när jag är ledig; inte ett skit. Än så länge i alla fall.

Ännu en favoritserie.

Yes!

En typisk Andreas-serie hade premiär på Kanal5 i torsdags, men det är först nu som jag har haft möjlighet att titta på premiäravsnittet.

Först ut i programsviten var SOS Gute, där vi fick följa räddningstjänst-, ambulans-, samt polispersonal under några hektiska sommarveckor. Nu har turen kommit till västkusten. Närmare bestämt till Bohuslän och ännu närmare bestämt Smögen med omnejd. Som tur är så pratar inte alla obegriplig bohusländska (Rensa fiijsk å åga båd på schönn...) vilket är oerhört glädjande.
Så vad tycker jag såhär efter första avsnittet? Överlag så tycker jag det var väldigt intressant, men vissa saker irriterade mig enormt;

• Ambulanspersonal blir aldrig räddningsledare. Det sköter räddningstjänsten/brandkåren om. Däremot kan ambulanspersonal bli ledningsambulans och leder då sjukvårdens insatser på olycksplats. 
• Speakerns geografikunskaper; det heter "på" och inte "i" Smögen eftersom just Smögen är en ö. Dessutom uttalas orten Kode inte [kåå-de] utan [koo-de].

Jag tror dock att serien kan bli hur bra som helst. Sådana här serier behövs för att belysa vilket, stundtals, fysiskt samt psykiskt påfrestande jobb vissa här i samhället har.

... dessutom är hon sjukt söt. AAAAAAAAH!

Ja, jag gillar Darin.

Vad du gillar eller inte gillar skiter jag fullständigt i. Men jag gillar som sagt Darin och det här är min blogg och således så tänker jag tipsa om sånt som jag tycker är bra. Dessutom är det här en mashup.




Nu ska jag och mitt pip i örat försöka sova.

FML.

Hotellet finns inte mer...

.. min familj finns inte längre, jag är den enda som är kvar i livet. Ett terrordåd har tagit livet av hela min familj. Genom att gå genom ruinerna av det som var den idylliska semesterorten, och förbi döda människor utmed gatorna, har jag efter två dagar lyckats ta mig fram till en plats som av de lokala myndigheterna anses vara säker.
Just nu etablerar sig Utrikesdepartementet (UD) och MSB:s stödstyrka på plats.



Ja. Sådant var utgångsläget när jag, och flera andra av mina kollegor i Röda Korset, var nere på MSB:s skola i Revinge. Vi var där för att vara figuranter/skademarkörer när Stödstyrkan skulle ha slutövning. Spela teater är alltid lika roligt, och att dessutom få göra det när det gäller en sådan här seriös grej känns även intressant och spännande.

Vad är då Stödstyrkan?
Namnet är lite halvflummigt, men det är vad det låter som. En styrka av folk som ger stöd åt folk. Mer specifikt ger styrkan stöd åt svenska medborgare som råkat ut för en större kris eller katastrof utomlands. Hur styrkan ser ut är behovsanpassat, men den kan innehålla folk från Svenska Röda Korset, Rikskriminalpolisen, Rädda Barnen, Socialstyrelsen och Svenska Kyrkan. Samt personal från svenska utrikesdepartementet.
Från det att beslut tas, av UD i samråd med MSB, så kan en rekognoseringsstyrka vara på väg mot resmålet inom 6 timmar. Inom 12 timmar så kan en hel styrka vara på väg mot resmålet.
Stödstyrkans uppgift på plats är att kunna utföra sjukvårdsinsatser, själavård, konsulära tjänster samt inte minst... ombesörja evakuering hem till Sverige.

Allt detta övandes det på. Två gånger dessutom eftersom det var två olika team som skulle öva sig. Kortfattat kan sägas att det andra teamet som vi var jäkliga mot, var oerhört mycket mer effektiva. Snabbt upp med stabsfunktioner, snabb och bra rekognosering över (eventuellt) skadepanorama, prestigelöshet mellan de olika yrkesgrupperna (jag blev till exempel uppstöttad av en läkare och en tjänsteman från UD när jag skulle mot sjukstugan).

Synd bara att det mitt i alltihop blev ett skarpt läge. Jag kan dock meddela att kollegan klarade sig.
Men det var i och för sig intressant att se Universitetssjukhuset i Lund från insidan.