Eleven.

I fyra veckor har hon varit mitt ibland oss på Hemmet. En tjej på blott 17 år. Hon har under dessa fyra veckor gjort allt det där som vi andra gör på Hemmet.

Nu har hon stämplat ut. Förhoppningsvis så återkommer hon lagom till sommaren. Kollegorna och jag är överens; det här kan mycket väl ha varit den bästa eleven på ett bra tag.
En elev som inte tror sig kunna allt, veta allt och ja... Ni fattar vart jag är på väg. Istället så har den här eleven visat ett stort intresse och ett ännu större hjärta. Jag menar... När hon lyckas ta hand om de "klurigaste" vårdtagarna utan större omsvep vet man att det där är en elev som kommer utvecklas till en jättebra kollega.

När jag dessutom fick läst hennes tackbrev som var uppsatt på avdelningsexpeditionen så blev jag till och med lite rörd. Eller inte så lite heller. Jag är ju känslokillen nummer ett typ, så jag rensade hela tavlan på skiten som satt där och på så vis fick tackbrevet första parkett.

Men som hon skrev "Det här är inte 'hejdå', utan 'vi ses'". Det kommer vi att göra till sommaren.